Sverigedemokraternas kampanj om tiggeri kan inte utgöra hets mot folkgrupp

Arkiv

Tunnelbana i Stockholm

Tunnelbana i Stockholm. Foto: M. Tunström

Behrang Kianzad påstår i Dagens ETC, i motsats till civilrättsprofessorn Mårten Schultz, att SD:s ”reklamkampanj” mycket väl kan utgöra hets mot folkgrupp. Håller hans argument juridiskt?

Det är riktigt, som Kianzad anger, att bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom efter att antisemitisk propaganda spritts under andra världskriget. Bokförläggaren Einar Åberg tillät år 1941 inte ”judar och halvjudar” att besöka hans butik i Stockholm. För detta dömdes han för förargelseväckande beteende av Svea hovrätt (SvJT 1942 ref. s. 83). År 1948 tillkom bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det ansågs ”strida mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull” (prop. 1948:80, s 445). I förarbetena till lagen var man tydlig med det fortfarande skulle vara tillåtet att fälla yttranden ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” (a prop., s 197). Än idag anses ”påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt” inte kunna bestraffas (prop. 2001/02:59 s. 35 f.). Det brukar konstateras att det finns ett vidstäckt utrymme även ”för yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande” (se bl.a. Justitiekanslerns beslut 2014-08-15, dnr. 5907-14-30).

Kianzad citerar Högsta domstolen: ”Rasistiska yttranden kan föranleda straffansvar även om de inte riktar sig mot någon viss eller vissa personer”. Detta uttalande, från fallet NJA 1999 s. 702, måste ses i sitt sammanhang. Rasistiska yttranden mot enskilda personer förbjuds genom ärekränkningsbrotten, konstaterar HD, medan bestämmelsen om hets mot folkgrupp förbjuder uttalanden om hela folkgrupper. Det är rentav så att enskilda personer inte kan utsättas för hets mot folkgrupp, utan ”de straffbara gärningarna är riktade mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda medlemmar av gruppen” (justitieutskottet i JuU1979/80:7, s 5) – ”[s]kyddet för enskilda medlemmar följer endast indirekt av att gruppen i sin helhet skyddas” (NJA 1978 s. 3). Mer än så menar inte HD i 1999 års fall. HD menar definitivt inte att ”rasistiska yttranden” kan vara straffbara även om de inte riktar sig mot någon av lagen skyddad grupp.

Kianzad citerar återigen Högsta domstolen (utan att ange det): det föreligger ”en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor” (NJA 2005 s. 805, NJA 2006 s. 467). Europakonventionen (artikel 10.2) föreskriver att utövandet av bl.a. yttrandefriheten ”medför ansvar och skyldigheter” och därför får underkastas sådana inskränkningar eller straffpåföljder ”som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga”. När Europadomstolen uttalade det som HD citerar bedömde domstolen om det var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att inskränka yttrandefriheten för att skydda föremål för religiös vördnad. Med det citerade resonemanget ansåg domstolen att den österrikiska lag, som var föremål för diskussion, var en tillåten inskränkning i yttrandefriheten (se dom 20 september 1994 i målet Otto-Preminger-Institut mot Österrike). Europadomstolens uttalande ålägger alltså inte medborgarna i Europarådets stater några plikter att avhålla sig från vissa yttranden. Detta har Mårten Schultz belyst i ett inlägg på sin blogg.

Efter att ha anfört HD-citatet drar Kianzad slutsatsen att Sverigedemokraternas kampanj mot tiggare ”därför tolkas som hets mot folkgruppen romer, som ju utgör en stor majoritet av dessa tiggare som hetsas mot, misstänkliggörs och sprids lögner om”. Det är oklart hur han kan nå denna slutsats.

Ett ovillkorligt kriterium för att ett uttalande ska kunna klassas som hets mot folkgrupp enligt gällande rätt, är att det ”uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”, som det står i lagtexten (16 kap. 8 § brottsbalken). Den missaktning som uttrycks måste alltså anspela på egenskaper hos gruppen som man menar har samröre med hudfärg, ursprung etc. Gruppen måste dock inte vara uttryckligen nämnd, utan det räcker med öknamn som ”svartskallar” eller ”kulturberikare”. Justitiekanslern (JK), som är ensam åklagare på tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarnas område, har uttryckt det som så att ”[d]et hot eller den missaktning som avses med straffbestämmelsen skall alltså riktas mot en folkgrupp eller en annan sådan grupp och anspela på vissa gemensamma drag hos denna” (se bl.a. JK:s beslut 2007-06-11, i ärende 3402-07-30) – det krävs enligt JK ”alla i ett kollektiv utpekas” (se JK:s yttrande 2002-03-06, dnr. 853-02-81).

Många grupper har i rättspraxis ansetts skyddade av bestämmelsen om hets mot folkgrupp – bl.a. invandrare, svarta, romer, syrianer, kosovoalbaner, somalier, araber och homosexuella. Tiggare är emellertid inte en sådan grupp. Uttalanden om tiggare, där det inte blandas in några direkta eller indirekta anspelningar på deras ursprung, kan därför inte klassas som hets mot folkgrupp. Att påstå att tiggeriet i Sverige är organiserat, ohederligt eller klandervärt, kan därmed inte vara straffbart. Ett lokalparti i Östergötland klistrade under valrörelsen 2014 upp klistermärken med texten ”Inga tiggare på våra gator!” och en uppmaning om att rösta på partiet. Justitiekanslern, dit klistermärkena anmälts, konstaterade att ”det framstår som klart att det i anmälan citerade uttalandena [sic] inte innefattar något som kan bedömas som hets mot folkgrupp eller något annat tryckfrihetsbrott” (JK:s beslut 2014-06-13, dnr. 4229-14-30).  För att uttalanden om tiggare – i vilka det inte anspelas på att tiggarna är romer – ska vara straffbara, krävs inte bara nya tolkningar av lagen, utan en ny lag.

Kianzad skriver sedan att det inte är politik ”att kräva att Sverige ska uppfylla sin egen grundlag och internationella konventionsåtaganden”. Han påstår även att regeringsformen ”förbjuder rasistiska organisationer som hetsar mot folkgrupper”. Det sistnämnda är felaktigt och vittnar om djup okunskap om hur grundlagen ska läsas. Av den bestämmelse som Kianzad citerar (2 kap. 24 § regeringsformen) framgår att föreningsfriheten ”får begränsas” när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet ”innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”. Grundlagen håller möjligheten för en sådan begränsning öppen, men idag finns inte någon sådan begränsning (vissa skäl för detta kan läsas bl.a. i konstitutionsutskottets betänkande KU 2002/03:26). Regeringsformen föreskriver alltså inte någon skyldighet att kriminalisera vare sig uttalanden om tiggare eller rasistiska organisationer.

Juridikfronten håller inte med Kianzad om att bestämmelsen om hets mot folkgrupp måste tolkas striktare för att anpassas till vår samtid. Tvärtom finns det fall där åklagare av till synes närmast politiska skäl valt att åtala förfaranden som knappast är straffvärda, såsom användandet av nazistmaskeradkostym eller uttalandet om att en muslimsk gudstjänst lät som ”en åsna som har ont i magen”. Ett fritt och öppet samhälle kräver en tillämpning av lagarna som inte skyddar några heliga kor eller förordar en viss partipolitisk eller religiös uppfattning. Lagen om hets mot folkgrupp är till för att skydda folkgrupper mot hot och missaktning, inte för att kväsa kritik mot företeelser som tiggeri.

Uppdatering: Justitiekanslern har kommit till samma slutsats som Juridikfronten.