Att bränna en religiös skrift är inte hets mot folkgrupp
Att bränna en religiös urkund eller annan trostext, oavsett om det är Bibeln, Vinaya Pitaka, Torah, Koranen, Talmud, de vediska skrifterna, Martin Luthers lilla katekes eller något annat, är inte hets mot folkgrupp.
Hets mot folkgrupp är inte ett brott som avser att skydda en grupp eller dess åsikter eller riter mot kritik. Det är missaktande eller hotfulla uttalanden om eller mot en av lagen skyddad grupp (t.ex. om att gruppen är parasiter, moraliskt lastbar, saknar värde eller goda egenskaper eller bör utrotas) som kan bestraffas som hets mot folkgrupp – inte uttalanden som gruppen själv (eller medlemmar av den) kan anse är kränkande. Det är framförallt uttalanden som avser att försämra andra gruppers intryck av en grupp (eller gruppens självkänsla) som det kan vara aktuellt att stävja genom förbudet mot hets mot folkgrupp, inte uttalanden som framförallt gruppen själv anser är förkastliga.
I en saklig och vederhäftig debatt får gruppers beteenden, åsikter m.m. behandlas. Uttalanden i debatten kan även ta sig stötande eller provocerande uttryck utan att detta innebär att det är fråga om hets mot folkgrupp. Den som inte uppskattar innehållet i en religiös förkunnelse har således möjlighet att bränna religionens skrifter offentligt. Likaså kan man bränna bilder på gudar och religiösa förgrundsgestalter – oavsett om det gäller JHVH, Tor, buddhan, Muḥammad ibn ‘Abdullâh, Moses, Diva Claudia, Lafayette Ronald Hubbard, Martin Luther eller Jesus. Man kan även uttala sig kritiskt, förolämpande eller hotfullt om dessa gudomar eller gestalter. Att göra så förmedlar visserligen avsky mot den aktuella trosbekännelsen, men inte per automatik mot den grupp eller de grupper som ansluter sig till den aktuella religiösa läran. Gärningen handlar överhuvudtaget inte om den religiösa gruppen (även om den förstås berör denna indirekt).
Om däremot ett brännande av en religiös skrift eller en gudabild etc. sker i samband med smädande av eller hot mot en religiös grupp, kan det dock sammantaget vara fråga om hets mot folkgrupp. Den straffrättsliga bedömningen är beroende av att samtliga omständigheter utreds.
Eftersom brottet förargelseväckande beteende syftar till att bestraffa vissa beteenden, som urinerande på allmän plats, inte till att hindra åsiktsyttringar av något slag. Även om det skulle kunna väcka allmän förargelse att bränna en religiös urkund på offentlig plats, är det inte själva beteendet – att bränna en skrift – som har en förargelseväckande effekt, utan de åsikter som uttrycks genom handlingen. Det kan därför inte heller röra sig om förargelseväckande beteende när någon bränner en religiös urkund eller annan trostext.