Rättegångsreferat: Leandersson mot Wiklander m.fl.

Browse By

Stämningen var inte precis på topp när Jens Leandersson, ende regionråd för Sverigedemokraterna, och Tony Wiklander, riksdagsledamot för samma parti, den sistnämnde tillsammans med en partikamrat, på måndagseftermiddagen infunnit sig vid s.k. muntlig förberedelse i Helsingborgs tingsrätts mål nr. FT 6693-13. Leandersson hade anklagat sina partikamrater för förtal (motverkandet av vilket är Juridikfrontens egentliga kärnverksamhet) och därför krävt skadestånd, och nu skulle saken diskuteras inför domstolen.

Tony Wiklander. (C) Martin Tunström

Tony Wiklander. (C) Martin Tunström

Bakgrunden har Juridikfronten redan kort skrivit om här, och har sin upprinnelse i interna partikonflikter. I en revisionsberättelse till 2012 års distriktsårsmöte för SD:s distrikt Syd, påstod de båda svarandena, som av distriktsstyrelsen utsetts att göra en efterrevision rörande tiden då Leandersson var distriktsordförande (fram till mars 2011), att Leandersson hade örfilat sin efterträdare, vilket var Mikael Eskilandersson. Denne hade kommit till tingsrätten, åberopad av svarandena att vittna om saken, och väntade utanför (i onödan, visade det sig). Juridikfrontens ordförande Martin Tunström, samt några lokala Sverigedemokrater, närvarade som åhörare.

Inledningsvis var parternas positioner oförenliga. Leanderssons ombud anförde att svarandena genom skicka revisionsberättelsen till distriktsstyrelsen, för att den skulle göras tillgänglig för medlemmarna, hade begått förtal. Wiklander och hans medrevisor (som dock satt tyst) hävdade att allt de gjort var att såsom lekmannarevisorer göra en fullständig revision. Angående påståendet om örfilen, angav de (genom Wiklander) att påståendet redan spritts genom Expo, före revisionsberättelsen, och att de lagt ned mycket tid på att kontrollera påståendet. Man kan dock ställa sig frågande till detta, då Leandersson själv inte hade tillfrågats av svarandena. Dessutom hade Leandersson i sin stämningsansökan åberopat vittnesmål med en person som skulle ha varit närvarande vid tidpunkten då örfilen påstods ha utdelats; inte heller denne hade tillfrågats vid revisionen. Vidare noterade Leanderssons ombud att påstådda örfilar knappast har i en revisionsberättelse att göra; sådant har inte med förvaltningsuppdraget att göra, menade han. Han noterade att en revisionsberättelse enligt SD:s stadgar “ska grunda sig på granskning av partistyrelsens och utskottens protokoll samt årsredovisningen”, inte på rykten om styrelseledamöter. Ombudet noterade även den tidsmässiga aspekten – varför togs en påstådd örfil som skulle ha ägt rum efter Leanderssons avgång överhuvudtaget upp?

Att parterna inte gladdes åt att se varandra var uppenbart. Leandersson föreföll besvärad över att möta sina belackare, och överlät förandet av talan till sitt ombud. Wiklander ville vid ett tillfälle inte ens lämna över ett papper (med länk till den nämnda Expoartikeln) till Leandersson, utan föredrog att göra det till ombudet. Även Wiklander var dock i förtalssammanhang relativt lugn och behärskad.

När parternas rättsliga position klargjorts, var frågan om parterna kunde förlikas eller om rätten skulle hålla huvudförhandling och ta upp vittnesmål och annan bevisning. Domstolen önskade få till stånd en samförståndslösning. Kanske förstod ordföranden, som föreföll mycket kompetent, att målet gällde andra värden än pengar. Rätten överlade enskilt med parterna, och då fick åhörarna vänta utanför. Vad som förekom under förlikningsöverläggningarna är förtroligt mellan rätten och parterna, och alltså ingenting Juridikfrontens ordförande fick åhöra och kan referera. Medan Leandersson och hans ombud överlade med rätten, uppstod diskussioner mellan svarandeparterna utanför rättssalen. Wiklanders medrevisor noterade hörbart, att Expos artikel från 2011 om den påstådda örfilen hade talat om ett vittne (en “källa”), men att något sådant vittne inte fanns.

Efter överläggningarna med rätten träffade parterna en förlikning, som lästes upp inför åhörarna. Den löd som så att Tony Wiklander och hans medrevisor “ber om ursäkt till Jens Leandersson för att de felaktigt angett att han örfilat Mikael Eskilandersson” (se Helsingborgs dagblad). Vidare förband sig parterna att inte diskutera saken med media, varför Juridikfronten inte kan ange några kommentarer från parterna i detta referat. Förlikningen togs till protokollet, Leandersson drog formellt tillbaka sitt skadeståndsanspråk, och målet avskrevs (det hela är något fel återgivet i denna Expoartikel). Parter och ombud skakade hand med varandra, och det märktes att den äldre svarande, som formellt varit huvudrevisor när revisionsberättelsen upprättades, var glad att ha fått saken ur världen; han föreföll vara ett offer för omständigheterna och inte fientligt inställd till Leandersson. Riksdagsledamoten Wiklander tycktes dock mest ha bråttom att komma därifrån efter sin formella pudel.

Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att den påstådda örfilen var ett fantasifoster, och oavsett hur det låg till med den saken hade den knappast i den aktuella revisionsberättelsen att göra. Juridikfronten påminner sig att Högsta förvaltningsrätten år 1999 upphävde Borgholms kommunfullmäktiges beslut att inte bevilja en kontroversiell politiker ansvarsfrihet för år 1996. Politikern hade slagit kommunens “nådiga lunta” i huvudet på kommunalrådet och dömts för ringa misshandel, något som dock knappast hade med hans förvaltande uppgift att göra. Se referatet här, och denna artikel.

Sverigedemokraterna bör fråga sig hur lämpligt det är att en riksdagsledamot sprider illvilliga – och av allt att döma inte särdeles välgrundade – rykten om partikamrater, i partidokument och på annat sätt. Räcker det inte med att tre SD-riksdagsledamöter ansetts ansvariga för förtalsbrott?