Browse By

Dumheter och dubbelmoral – som vanligt

Aftonbladet Kultur har under de senaste veckorna – senast i söndags – granskat vad tidningen kallar “järnrörssajter”, dvs. mörkermännens digitala hemvist. Kulturchefen Åsa Linderborg har med anledning av granskningen ansatts hårt på dessa webbplatser, där tonen är hetsk och hatisk snarare än tillstymmelsen till konstruktiv. Att en granskning av tillämpningen av hetslagen skulle kunna leda till den diskussion om lagens vara eller icke vara, som mörkermännen själva förordar, tycks inte ha föresvävat dem.

Nationell.nu, en sajt vars företrädare en gång uppgett att nazismen “är en ond skapelse från de De äldste av Sion, ett sätt för dem att spela schack med världens nationer och sätta Europa i brand”, hånar och belackar Linderborgs initiativ. Vem som helst kan publicera en kommentar på en omodererad nättidning, konstaterar redaktör Langéen, och en brottslig kommentar har “sajten egentligen inte” något med att göra. Detta tycks vara en vanlig inställning. Vanlig, men likafullt felaktig. Enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor, är varje innehavare av en blogg där det förekommer kommentarer (oavsett om de är förhandsgranskade eller inte) skyldig att ta bort uppenbara fall av hets mot folkgrupp, så snart han blivit medveten om kommentaren. Detta vet rimligen juridikstuderanden Langéen också om, eftersom han tagit bort åtminstone en av de kommentarer som omfattades av Aftonbladets artikel i söndags. Så han hånar Linderborg under påstående att hennes “kampanj mot yttrandefriheten i Sverige har alltså övergått till total och förvirrad desperation”, men avlägsnar en kommentar som i Aftonbladet har bedömts vara brottslig, trots att “sajten egentligen inte har nåt med kommentaren att göra”. Besynnerligt.

Gällande en känd nationalist, som utsett Juridikfrontens ordförande till “nationalisternas fiende nr 1”, och den radiosammandrabbning  med Täppas Fogelberg som fått tidningen Realisten att berömma den “synnerligen intelligent[e]” X “[u]tmärkt[a] insats”, kan det konstateras att man tydligen inte behöver vara synskadad för att underlåta att redovisa de källor man hänvisar till.