Browse By

Nazisternas straffria underlåtenhet längre än 14 dagar

Detta är en opinionsartikel av redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt och inte ett uttalande från föreningen Juridikfronten.

Den s.k. ettårsregeln i 6 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen innebär att en utgivare av en grundlagsskyddad databas, t.ex. Nordfront eller Expressen.se, går helt fri från ansvar för information i databasen under förutsättning att 1) informationen började tillhandahållas tidigare än ett år innan 2) Justitiekanslern, JK, eller målsäganden underrättat utgivaren om att informationen kan utgöra yttrandefrihetsbrott, om 3) utgivaren inom två veckor efter det att underrättelsen togs emot tar bort informationen ur databasen. Som Expo nyligen rapporterat har bestämmelsen, som kommit till på anmodan av de stora utgivarna, hittills lett till att 151 fall av hets mot folkgrupp inte kunnat leda till åtal. Föreningen Juridikfronten varnade för den långt innan den tillkom.

En viktig del av bestämmelsen är uttrycket “efter det att underrättelsen togs emot”. I den s.k. tillämpningslagen (1991:1559) står att “[d]en som framställer underrättelsen är skyldig att visa att utgivaren har tagit emot denna” (6 kap. 3 §). Någon utveckling av vad detta innebär framgår inte av förarbetena (se prop. 2017/18:49 s 140 och 289), och det får antas att Justitiekanslern är hänvisad att använda vanlig delgivning. I första hand går delgivning till så att handlingen som ska delges skickas delgivningsmottagaren. Denne skickar därefter ett delgivningskvitto till myndigheten och bekräftar mottagande av handlingen; en sådan bekräftelse får normalt anses bevisa att delgivning har skett. Först om denna delgivningsmetod misslyckas övervägs andra metoder, som stämningsmannadelgivning.

En handläggare hos Justitiekanslern skriver, efter fråga från Avsnitt: “I de fall vi anser att en underrättelse enligt YGL ska skickas så har vi hittills gjort det kort tid efter att beslut om att inleda förundersökning har fattats. En underrättelse ska delges den ansvarige utgivaren och detta har i flera ärenden dragit ut på tiden.”

Som exempel kan nämnas ett ärende om ett äldre inlägg på Nordfront där judar (ett täcknamn användes) påstods ha begått brott mot mänskligheten. Förundersökning inleddes av JK 2019-07-10, underrättelse till utgivaren skickades ut 2019-07-12, men JK tog emot ett påskrivet delgivningskvitto först 2019-09-02, när utgivaren redan hade avsagt sig sitt uppdrag.

Man kan tycka att delgivningstidpunkten inte spelar någon större roll, eftersom en utgivare enligt grundlagens lydelse alltså endast kan undgå ansvar om borttagande av informationen sker “efter det att underrättelsen togs emot”. Om delgivningen drar ut på tiden skulle detta alltså inte ge utgivaren längre tid på sig att ta bort materialet, utan tiden är alltid 14 dagar. I praktiken är det dock inte så. Handläggaren på JK skriver: “Justitiekanslern bevissäkrar inte publiceringar löpande. Bevissäkring sker innan en underrättelse skickas. Därefter bevissäkras publiceringen två veckor efter att underrättelsen har delgetts. Om publiceringen är borttagen då så läggs förundersökningen ned.”

I praktiken innebär alltså grundlagen tillsammans med JK:s praktiska hantering av ärendena om “äldre” publiceringar, att en utgivare har betydligt längre tid på sig än 14 dagar att ta bort brottsliga publiceringar, och ändå slippa ansvara för dem. Det gäller bara för utgivaren att inte låta sig bli delgiven formellt. I februari kunde Svenska Dagbladet berätta om en nazist som hållit sig undan myndigheterna i fem års tid, och därför slapp straff för en Hitlerhälsning. En annan nazist, som på ett sannolikt straffbart sätt förolämpat en journalist i Almedalen år 2017, slapp nyligen straff för detta på grund av att han inte delgetts stämningsansökan i tid. Professor Mårten Schultz skrev förra året en artikel om den då planerade ettårsregeln, kallad “14 dagar av ostoppbar terror”. Kanske borde den egentligen ha hetat “Åratal av ostoppbar terror”? Borde måhända Justitiekanslern överväga bl.a. andra delgivningsmetoder?